Löneutveckling i Sverige
När löneökning är ämne för diskussion är det viktigt att skilja mellan nominell och real sådan. Den nominella löneökningen tar inte hänsyn till eventuell inflation och anger endast hur mycket lönen ökar i kronor, medan den reala löneökningen anger hur mycket lönen ökat när inflationen är borträknad. Om den nominella lönen ökar lika mycket som prisökningarna innebär det att reallönen är oförändrad.
De senaste tjugofem åren har den genomsnittliga månadslönen ökat från 17 000 kr till 37 100 kr i nominella termer, vilket är en ökning på 3,17% årligen. Samtidigt har priserna ökat och den genomsnittliga inflationen under samma tidsperiod är 1,2% per år. När den nominella lönen ökar mer procentuellt än inflationen innebär det att köpkraften blir starkare. Under många år har därmed den disponibla inkomsten ökat, men med en inflation på över 9% kommer sannolikt den stora majoriteten istället uppleva att det finns förre kronor att röra sig med och att konsumtionen, sparandet eller bägge delar behöver minskas eller till och med pausas.
En indikation för kollektivavtalens löneutveckling
Under avtalsrörelsen våren 2023 kommer avtal för över 2 miljoner anställda svenskar omförhandlas. Industrin, som är den mest internationellt konkurrensutsatta sektorn, är först ut för att säkerställa den svenska konkurrenskraften. Den procentuella löneökning som förhandlats fram i industrins kollektivavtal kallas för ”märket” och sätter sedan riktlinje för samtliga efterkommande avtal.
Fackförbunden Sveriges Ingenjörer, Unionen, IF Metall, GS och Livs presenterade den 31 oktober sina gemensamma krav inför de kommande avtalen. De vill se löneökningar med 4,4 %, en höjning av lägstalönerna och detta i en ettårig avtalsperiod. Det är dock inte inflationen som ligger till grund för de höga löneökningarna. Det går bra för svenska företag och vinstuttagen är historiskt höga inom industrin. ”Märket” är inte klart förrän fackförbund och arbetsgivare är överens, men det är helt klart en indikation för löneutvecklingen framåt.
De svenska fackförbunden vill inte kompensera för inflation
Tobias Brännemo, biträdande chefsekonom på Unionen, är noga med att betona att målet är att uppnå bästa möjliga löneökning, vilket inte är detsamma som största möjliga löneökning.
– Inflationen kommer alltid gå upp och ner, men för bästa utveckling på sikt utgår vi från Riksbankens inflationsmål på två procent per år, säger Tobias. Om lönen höjs i takt med inflationen kommer det i stället leda till en prisspiral där löner och priser jagar varandra och medlemmarna inte får ta del av några reallöneökningar.
Tobias Brännemo förklarar att Unionen nu ställer högre krav och att lönerna kan komma att öka i högre takt, men att det främst beror på att Sveriges konkurrenskraft utomlands har stärkts – inte på inflationen.
Även fackförbundet Visions medlemmar kan räkna med att industrins märke kommer påverka löneutvecklingen.
– Den lokala lönebildningen gör att det kan skilja sig ganska mycket mellan arbetsgivare i olika kommuner och regioner, men generellt kommer det landa någonstans i närheten av det man kommer fram till i industrin, säger Carl Eos, förhandlande ombudsman på Vision.
Facken är tydligt medvetna om att Sverige riskerar att hamna i en löneprisspiral om inflationen tillåts styra lönesättningen. Även flera utomstående experter har uttryckt att det vore oansvarig av arbetsgivare att höja lönerna som kompensation för högre priser, då detta endast spär på inflationen.
Sammanfattningsvis verkar det som att vi visserligen kan förvänta oss höga löneökningar i kommande lönesamtal - men inte tillräckligt höga för att undvika inflationens konsekvenser på privatekonomin med en lägre disponibel inkomst som följd.
