På 1930-talet utvecklades en av de mest kända ledarskapsteorierna (Kurt Lewin, Ronald Lippitt och Ralph White). Här togs bland annat den auktoritäre och den demokratiske ledaren upp. I experiment såg man att det demokratiska ledarskapet var mer effektivt än det auktoritära bland annat i situationer där ledaren var frånvarande.
Demokratiskt ledarskap
Ett demokratiskt ledarskap anses vara "modernt" och förespråkas främst av unga ledare. Det har i studier (bland annat av Karttunen och Öster, 2007) visat sig vara den ledarstil som är mest populär hos de anställda och som skapar de mest positiva attityderna gentemot arbetsgivaren. Medarbetaren känner sig mer delaktig vilket genererar ett större ansvarstagande. Det, i sin tur, ökar motivationen. Ledarens uppgift blir då närmast att handleda en grupp människor som jobbar självständigt med sina tilldelade arbetsuppgifter.
Hur man responderar på ett sådant här ledarskap kan bero mycket på ens egen personlighet. Triggas man av att få eget ansvar eller vill man ha tydliga direktiv och "slippa" fatta beslut? I förlängningen borde det demokratiska ledarskapet kunna öka möjligheten för högt motiverade individer att påverka sina egna arbetsuppgifter samt snabbare få utvidgat ansvar och högre befattning.
Det demokratiska ledarskapet sägs kräva en hög grad av självkännedom hos ledaren. För att våga delegera uppgifter måste man lita på sina medarbetare och även sin egen förmåga att handleda dem. Man måste kunna vila tryggt i vetskapen om att ens anställda har erforderlig kompetens och kapacitet.
Auktoritärt ledarskap
En ledare som använder sig av en auktoritär ledarstil fattar en stor del av alla beslut själv. Det auktoritära ledarskapet medför vissa begränsningar såsom att det blir svårt att motivera den anställda med hjälp av utökat ansvar eller deltagande i beslutsfattar-sammanhang. Samtidigt kan det vara en fördel när snabba beslut behöver fattas. Ur ett gruppdynamiskt perspektiv så anses en nybildad, omogen grupp ofta tilltalas av denna typ av ledande. "Väl genomfört tenderar det auktoritära ledarskapet att skapa trygghet och den bas som krävs för att gruppen ska inleda sin utvecklingsresa och prestera goda resultat tillsammans" (Karttunen och Öster, 2007).
Situationsanpassa ledarskapet
Paul Hersey och Ken Blanchard skapade under 1900-talet en modell för det som kallas situationsanpassat ledarskap. Modellen bygger på att alla situationer kräver olika typer av ledarskap. Situationsanpassat ledarskap beskrivs som ett sätt att "långsiktigt utveckla individer så att de kan uppnå sin högsta prestationsnivå i fråga om specifika mål eller uppgifter. Det är en process som hjälper individer att motivera och styra sig själva."
Många är överens om att denna tredje form av ledarskap, där båda ovan nämna ledarstilar ofta ingår och används till viss del, hjälper en att finna balans mellan att stötta sina medarbetare samtidigt som man låter dem delta i beslutsfattande och utformandet av sina arbetsuppgifter. Man kombinerar ett styrande och stödjande ledarskap och får på så sätt ut det bästa ur gruppen man leder, samt kan anpassa ledarskapet på individnivå och efter medarbetarnas olika behov av stöd och styrande.
